Förra veckan var jag på en arbetsintervju hos ett företag som det går väldigt bra för. Deras omsättning växer i raketfart och de är nu på jakt efter ny kompetens.

Jag blev kontaktad av chefen via LinkedIn och han frågade om jag som frilans var öppen för en anställning ”under rätt förutsättningar”. Jag tackade ja till ett möte för att ta reda på vad han menade med ”under rätt förutsättningar”.

Väl på plats flöt samtalet på. Det uppstod en väldigt trevlig stämning och skratt varvades med seriösa frågor. Jag förstod ganska snabbt att de hade en heltidstjänst i åtanke. Tiden gick och jag undrade när snacket om ”under rätt förutsättningar” skulle komma på tal. Det gjorde det inte förrän jag tog saken i egna händer.

Denna gången bestämde jag mig för att vara 100% tydlig med vad jag som individ behöver för att trivas och må bra i en anställning. Jag lyfte frågan om ”fria arbetstider” och ”flexibilitet”. Jag tänkte att ju tidigare jag kan få klarhet i deras inställning och synsätt, desto bättre.

Jag förklarade att möjligheten till fria arbetstider är något som är väldigt viktigt för mig.

Jag är varken hundägare eller småbarnsförälder så jag har inget konkret att skylla på. När jag känner att kreativiteten står still och jag känner mig omotiverad vill jag helt enkelt kunna ta en paus. Ta en promenad, gå till gymmet eller sova en timme extra på morgonen. Jag tycker inte om att sitta av tid bara för att.

Chefen blev något förundrad och började reflektera över saken. Han menade på att det fysiska mötet som sker på kontoret är avgörande för deras företagskultur (detta är ett företag som funnits i 5+ år). En annan anställd som också närvarade under intervjun instämde och bekräftade chefens resonemang. De menade på att de anställda trivs på företaget och att ingen har en klump i magen av att gå till jobbet på morgonen (i alla fall inte vad de kändes vid).

Intervjun började gå mot sitt slut. Personkemin stämde och den erbjudna rollen kändes som klippt och skuren för mig.

Men vad chefen menade med en anställning ”under rätt förutsättningar” verkade enbart kretsa kring definition om arbetsroll och lön.

Frågan om fria arbetstider verkade inte lika självklar.

Senare samma dag fick jag information om att de ville gå vidare i processen.

Men jag hade redan bestämt mig.

Jag var inte villig att ge upp denna fråga som är så avgörande för mitt välmående, både i yrkeslivet och privat.

Det finns ingen som helst lön som kan kompensera för friheten att kunna bestämma över sin egen tid.

En fråga som enligt mig borde vara högst aktuell i Sverige, där så många kompetenta människor blir utbrända och går in i väggen.

Efter detta möte insåg jag att jag har mycket att vinna på att vara mig själv och fortsätta framföra de behov och förväntningar jag har på en anställning.

Det är inte första gången jag väljer att tacka nej till en anställning på grund av just denna fråga. Men jag gör det eftersom jag inte ser en poäng med att vara på en arbetsplats som inte bryr sig om sina anställdas välmående. Min tid är min dyrbaraste resurs och jag byter inte ut den mot vad som helst. Chefens föreställning av lycka stämmer sällan överens med den enskilda invidens värderingar.

För mig är inte lojalitet och engagemang förknippat med fyra väggar och gemensamma frukostar (även om det också är trevligt ibland).

Givetvis handlar det om att bygga upp ett förtroende och det är fine. Men då vill jag att det sker ”under förutsättningar” som funkar både för individen och arbetsgivaren – och inte enbart den ena parten.

Vad tror du, hur kommer det sig att chefer har så olika syn på saken? Det borde väl inte spela någon roll var jag jobbar så länge jag får jobbet gjort?

Nu utgår jag från min bransch och mitt yrke som oftast är 99% datorbaserat. Möten och kommunikation kan ske digitalt. Marknadsföring är dessutom ett kreativt jobb som kräver mycket tankeverksamhet. Att infinna sig på ett kontor under fasta arbetstider är inte särskilt stimulernade för kreativa hjärnor.

Och angående argumentet om företagskultur… Behöver det vara svart eller vitt?

Går det inte att skapa/bibehålla en företagskultur om man har anställda som jobbar på olika håll? Hur gör alla andra internationella företag och koncerner?

Vad tror du? Finns det en risk att företagskulturen dör ut om inte alla ses över gemensamma frukostar och är på plats 8–5?

Eller handlar chefens inställning egentligen om något helt annat?

Kommentera nedan och dela med dig av dina tankar. Vad är viktigt för dig i en anställning?